Datum:
22/08/08-24/08/08
Joel Jemander
Jag och Joel startar terminens första vandring upp längs Syterbäckens rykande forsar. För mig är det ett kärt återseende, Joel ser bäckens prakt för första gången. Det hade regnat de senaste dagarna, det är mycket fukt i luften och björkskogen visar upp sin bästa sida. Avsaknaden av mygg gör promenaden upp mot trädgränsen än mer njutbar. Vi stannar flera gånger längs bäcken och i skogen för att fotografera. Uppe på kalfjället ser vi att höstens färger är på väg. Syterbäckens östsida skiftar lätt i rött och gult. Fortfarande är det en tid innan björkarna och deras små släktingar, dvärgbjörkarna färgas gula. Vi korsar den långa bron över bäcken och fortsätter några kilometer på den östra sidan. Eftersom vi startade turen vid middagstid är det snart dags att slå läger. Längs hela bäcken finns det bra platser för oss som tältar och vi hittar ett fint ställe, ungefär en kilometer från Viterskalsstugan. Efter tvagning och snacks somnar vi gott i våra sovsäckar.
När andra dagen gryr är vi snabbt uppe. Vi lagar till en stor portion havregrynsgröt som vi glupskt slevar i oss. Vi packar tältet och följer sedan bäcken mot Viterskalsstugan. Den ligger vackert beläget där Viterskalet och Syterskalet möts. Det är stugvärdsbytardag och jag förhör mig med de båda om de sett mitt stativ. Detta stativ är nämligen ett av skälen varför vi är här. För att göra en lång historia kort; när jag var här vid midsommar tappade jag mitt stativ från ryggsäcken. Varför vi nu är tillbaka för att söka efter det. Ingen av turistföreningens stugvärdar hade sett eller hört om något stativ. Vi korsar vadet över bäcken och fortsätter den långsamma stigningen mot Norra Sytertoppen. Vi bestämmer oss för att slå läger, lämna det mesta av packningen och ta oss an toppen. Vädret skiftar, men det är så pass stabilt att ett toppförsök känns rimligt. På den branta västra sidan tittar vi efter mitt stativ, men utan resultat. Fortfarande är det upphåll, men en del låga moln. Emellanåt är sikten ner mot dalen obefintlig. Nästan framme på krönet lunchar vi, det är verkligen behövligt. Både kropp och knopp behöver vila. Solen tittar faktiskt fram och värmer oss en liten stund.
Efter lunch vandrar vi över snöfält innan vi anländer till toppstugan. Detta är ett speciellt återseende för mig, då det var här jag satt fast i snöstorm vid midsommar (se föregående tur). Sista biten mot toppen går, trots blockstensterrängen, riktigt lätt. Molnen fortsätter att gäcka oss, men vi får ändå fina vyer mot glaciären nedanför toppen och de vida vidderna österut. Väl uppe på västerbottens högsta topp tar vi de obligatoriska bilderna. I toppboken ser vi att många tagit sig till toppen denna sommar. Efter en härlig stund på toppen börjar vi vandra ner igen. Vi går omvägar för att försöka hitta det förlorade stativet, men vi gör inget fynd. Trötta, men glada stapplar vi den sista biten mot tältet. Vi pratar igenom morgondagen och beslutar att låta vädret avgöra.
När solen når över Norra Sytertoppen blir det ljust i tältet ochvi vaknar. På nolltid blir det varmt i tältet, trots att nattens frost fortfarande syns i gräset. Himlen är helt fri från skuggande moln och med glada miner tar vi oss an morgonsysslorna. Det är precis så här man vill vakna varje morgon på fjället. Vi spenderar dagen strosande ner mot Viterskalsstugan och vidare ner längs bäcken. Denna tid på året förändras fjällens färger snabbt och jag tycker mig se skillnad efter tre dagar. Det är rödare nu. Björkskogen är lika vacker i solsken som efter ett regn och vi njuter verkligen de sista kilometrarna ner mot bilen.
Ett par hundra meter från vägen stannar vi och badar i Syterbäckens klara vatten. Vi äter en god lunch och passar på att sola i värmen. Vädret fick som sagt bestämma vad vi skulle göra turens sista dag. Det blev en magisk sensommardag vi sent ska glömma.
Categories:
fjäll,
fjällen,
fjällvandra,
hemavan,
höst,
norra sytertoppen